Överväger att lägga ner bloggen eftersom det är så sällan jag uppdaterar. Stickar vidare gör jag, läser andra bloggar gör jag också, det händer till och med att jag skriver en kommentar någon enstaka gång.

Förmodligen hade det fortfarande varit fullständigt tyst om det inte varit för utgången av valet. Nu är jag arg. Riktigt arg! Att själviskheten och egennyttan har grott och vuxit sig stark i detta land, jo, det visste jag ju redan. Viktigare att sko sig själv än att tänka på sin nästa. Redan det har gjort mig halvt vansinnig ibland. Men att ett parti som så klart och tydligt gör åtskillnad på folk och folk - bara precis på grund av deras hudfärg, härkomst eller religion - då kan i varje fall inte jag hålla tyst!

Men just nu är jag så förbannad att jag inte ens kan uttrycka mig! Exakt vad jag vill ha sagt vet jag inte riktigt, jag som hade hoppats på ett fullständigt maktskifte måste nu också ta ställning mot en mångfald av företeelser jag inte vill veta av. Jag vet bara hur jag skulle vilja ha det. Att jag vill leva i ett land där vi har råd att ta hand om varandra, där de som vill men inte kan också ska ha en bra tillvaro. Jag vill bo i ett land där invånarna öppet och vänligt möter nya intryck utan att snegla över axeln och se misstänkligheter över allt. Jag vill bo i ett land som fortsätter att utvecklas, där människor får lov att växa och ha ett gott liv oavsett...

Kom ihåg, att tiga är, nu mer än någonsin, att samtycka. Jag bara hoppas att jag alltid ska ha modet att stå upp för min tro.

...

Allting fortsätter att gå fort och jag har ännu inte hunnit i kapp. När jag har så där väldigt många inre krav på mig själv mår jag inte särdeles bra och det blir lätt att jämföra med hur alla andra verkar ha det och någonstans där kommer jag ständigt till korta. Egentligen borde jag sluta läsa alla de där vackra bloggarna där man berättar hur man organiserar skafferier, skohyllor eller linneskåp på bästa och mest estetiska sätt. Jag som inte har någon vidare ordning i kryddskåpet, underkläderna trängs med strumporna (dock inte i samma skåp som kryddorna) och Sonens garderob är ett katastrofområde med kläder i storlekar flera nummer för små.

Mängder av "måsten", "borde" och "ska" kivas om att ta förstaplatsen på priorieringslistan. Det är på samma lista som önskan om nytt kök, en ganska genomgripande renovering av övriga huset plus nyanläggning av trädgården står. Då är det lätt att bara ge upp för det perfekta liv många andra tycks leva verkar ouppnåeligt för mig. Men i vissa ljusa stunder kommer funderingar och undringar fram över varför den extrema ordningen är viktig för "hemma hos"-bloggare. Är det tecken på ett inre kaos där man försöker kontrollera och tillrättalägga verkligheten eller faktiskt så enkelt att man trivs med den knivskarpa skärpan där var sak har sin plats och helst då i en vacker förvaring?

Det får vara hur det är med det. I vår familj är vi alltid lite efter i planerna, lite halvfärdiga ända in på upploppet men det är så vi är. Lite stökiga, lite slarviga, väldigt kreativa och oftast väldigt gästvänliga. Förmodligen blir vi aldrig bättre eller sämre heller för den delen. Men nära och kära är alltid välkomna hit (fast ibland har vi något inbokat på schemat). Det här är mitt liv, som jag oftast trivs väldigt bra med. Jag har egentligen inget alls emot att olivoljan förvaras i samma flaska den blev inköpt i. Och att skorporna faktiskt blev upphällda i den där fina plåtburken beror endast på att påsen gick sönder. Det finns ju faktiskt viktigare saker att bry sig på.

Det är gott att känna att vi är fler med ovanligt vanliga liv. Tack, Persilja!

-----

Stickning

Violcitronen är färdig och lagd i högen med övrigt som ska blockas. Jag har bestämt att alla wip och ufon plus allt som väntar på blockning ska åtgärdas innan jag får gå igång med någon av mina nya irländska vänner. Det känns bra hittills. Igår froggade jag en halvfärdig "Percy Shawl". Mönstret försvann i det melerade garnet. Både sjal och garn återkommer jag till så småningom, de ska bara hitta rätt partners först. Nästa wip att ta tag i blir Harunin.

Morot nr 1 - Dotterns färgval, "dark blue"

...

Det där med att jag vaknade onödigt tidigt igår, det kompenserade jag idag med råge, steg upp när klockan nästan var tio. TIO! Halva dan var ju borta. Vet inte när det senast hände. Nu blir det ingen ordning med någonting och resten av dagen lär gå i lättjans tecken. Det är väl lika bra det.






För ett antal veckor sedan när min sticklust var på väg ner mot noll surfade jag runt på nätet för att hitta inspiration och något som kunde hjälpa till att kanske vända den nedåtgående trenden. Jag satt länge och tittade på det ena fina efter det andra men inget som jag riktigt gick igång på. Tills jag kom hit! Och därifrån hit där jag hittade den här! Berättade om allt fint för Mannen vid middagsbordet och plötsligt närmast chockade han mig genom att uttrycka önskemål om en frustickad, tjock tröja i fint irländskt garn. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det!






Tillsammans med beställningen (ni vet redan att den är Mannens fel men mer om den en annan dag) fick jag färgprover på alla andra kulörer. De är så fina och jag satt länge och kombinerade ihop olika nyanser till framtida, otroligt vackra, flerfärgsprojekt. Nu vill jag bara sticka flätor hela tiden men jag försöker för ovanlighetens skull behärska mig och ska sticka minst ett wip färdigt först. Det blir nog inte fler än så men någonstans ska man ju börja att träna bort sin startitis.

...

Att vakna onödigt tidigt (5:45) en ledig fredag kan tyckas onödigt, tycker jag. Men kommen i den åldern då det är svårt att somna om är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Efter avklarad frukost och med påfyllning i kaffebaljan kan man med gott samvete sätta sig och ta några varv på en pågående stickning innan plikterna får ta vid.

Med de långa varven slätstickning på min "Violcitron" kan tankarna löpa bäst de vill och de hoppar från planering av älskad Sons konfirmation till lika älskad Dotters student till ombyggnad av kök till återuppbyggnad av skövlad trädgård till konfirmation till student till.. ja, om och om igen i olika banor återkommer jag till samma ämnen och försöker göra upp en prioriteringslista i huvudet.

Tidigare, under lång höst och ännu längre vinter, har det mesta känts övermäktigt, med allt som står på tur och allt som måste göras i och omkring huset, men någonstans måste man bestämma sig för att ta en sak i taget och låta den få bli färdig innan nästa ockuperar. Kanske är det det som är det svåra, att bestämma och att börja med bara en uppgift och låta allt annat vänta.

-----

Ibland när man minst anar knackar Fru Fortuna på dörren. De här finfina nystanen vann jag hos Lienes Design och de ska bli en sjal, rätstickad på tvären, med ett varv effektgarn var 20 - 25 centimeter. Kanske blir det min nya pendlingsstickning när jag läst ut böckerna om Arn för tredje gången. Det gröna, Soft Dream Kid Silk, är underbart mjukt och kommer att ligga gott mot halsen till kommande höst, och effektgarnet, Grazia, känns väldigt trevligt det också.

Trevlig helg på er!

...


Söndagsmys




Stilla morgon. Bara jag är vaken och solen hälsar på.
Det blir en bra dag idag.

...

Inga hål i tänderna!

Det får firas.



Det är ju snart dags för fredagsmys.

Jodå, jag stickar fortfarande. Det går däremot inte så skarpt framåt. Har hamnat i det där läget igen när det mesta blir för litet, för blarrigt, för tunt eller bara för fel. Fel mönster till fel garn. Fel garn till fel stickor. Fel stickor till fel mönster. Fel, fel, fel. Det är inte alls kul och sätter sticklusten på undantag. Dottern undrade varför jag inte bara tar en paus men det har jag hittills inte vågat mig på. Är rädd att jag aldrig ska få lusten åter och det är fullständigt otänkbart med hyllor fyllda av garn.

Skulle ju på det där stickcaféet men magen hade en annan åsikt så det var bara att lämna återbud på grund av magsjuka. Blir så trött på den, på mig själv, på det mesta faktiskt. Om fem veckor ska Sonen konfirmeras. Om knappa nio veckor tar Dottern studenten. Där emellan borde Sonens födelsedag också firas. Det är högtider som jag faktiskt ser fram emot. Egentligen. Men jag är väl ungefär i samma läge som mina stickningar. Allt känns bara fel.

...

När man handlat i en av byns blomsteraffärer kan man lägga en lapp med namn och telefonnummer i en postlåda för att vara med vid utlottningen av "Veckans bukett", en återkommande grej de har varje fredag. Denna gången hade jag tur!

Det går inte att göra den överväldigande prakten rättvisa.



Vilken fantastisk bukett!



Den lyser upp hela rummet.