Första advent!

Helt galet att vi redan är här. Längtar efter att få tända stjärnor och elljusstakar och göra det riktigt mysigt. Som Mynta till exempel fast jag egentligen inte alls är så "pyntig". Trodde faktiskt inte att jag skulle sakna det juliga så mycket som jag gör men jag får stilla mig en tid ännu. Vi ska få bytt alla fönster utom fyra på entréplanet, plus ytterdörr och ljusinsläpp vid den. Som tur är tar vi hantverkare till hjälp så jag hoppas att de ska göra jobbet bra och snabbt så det blir klart under veckan. Extra spännande är det eftersom vi ska ha annan färg på snickerierna ute.

Sen kan man ju resonera om det kloka i att få något så genomgripande gjort när julen är så pass nära men vi har inte så särdeles mycket spänning i våra liv i denna familjen så vi får väl utmana oss själva där vi kan. Måste erkänna att jag tycker att det är i värsta laget.

Har äntligen fått ta lite bilder på första (och kanske enda) färdiga julklappen för året. Bilderna finns på Ravelry. Tycker det är otroligt tråkigt att jag inte har någon att lägga ut här men julklappar är ju menade att vara överraskningar och övrig stickning handlar fortfarande mest om att repa upp.

Nu ska jag gå och fika ihop med familjen på för oss traditionellt sätt så här en julskyltningssöndag - varm choklad och semlor väntar.

Är så trött numera. Orkar inte blogga. Orkar nästan inte sticka. Ganska oroväckande med andra ord. Har trots det lyckats få klart några småsaker och en julklapp men det blir ingen bild här innan vederbörande har fått klappen. Den blev väldigt bra och jag är helnöjd. Bilder på småsakerna kommer när Dottern dumpat dem på min dator.

Och på tal om Dottern så kom hon hem välbehållen från Gambia. Många intryck och mycket att berätta. Precis som det ska vara med andra ord.

Nu ska jag gå till sängs och drömma om ljusa vårdagar med skir grönska. Jag längtar så...

Hon kommer hem i natt, ett dygn försenad, min Plutteluttesnutteglutta! Fast jag vågar nästan inte tro det innan hon är här. Längtar så!

Och i morse missade jag ännu en Wollmeise-uppdatering. Sju minuter - sen är allt borta. Hörrni, ni är värre än Egyptens gräshoppor.

Magsjuk!

Nu kunde det få räcka för det här året och alla nästkommande tio år. Har aldrig varit så här ofta sjuk förut och jag begriper inte varför jag är det nu. Förutom att ofrivilligt granskat toastolen i närmaste laget har jag sovit, lyssnat lite på talbok, blogghoppat och stickat några varv. Och i stället för att sitta här och tycka aningen synd om mig själv försöker jag fördriva sådana meningslösa tankar på flykt med lite eget bloggande.

På vantfronten en del nytt kan man säga. Skulle kunna kalla mig för kamikazestickare eftersom jag nu är inne på min tredje udda vante. Håller på att driva mig själv till förtvivlans rand över min envetna vägran att sticka provlappar. Väl korkat kan man tycka när garnet till par nummer två också tog slut på förstavanten. Kanske inte bästa sättet att försöka motarbeta det egna kontrollbehovet och perfektionismen men nån gång måste man väl lyckas? Kanske genom att gå ner i maskantal och sticka mindre storlek som är den lösning jag testar till tredje vanten? Fast det kommer kanske bara sluta med att jag i ren förtvivlan dränker mig själv i ett hav av udda vantar.

Nu måste jag nog ta och krama kudden en stund. Det är arbetsamt att slåss mot egenkrav och magbaciller.

Kära Modern har fullgjort sitt uppdrag, en styck hexagonfilt är färdig.

Någon som förvånas över att den ännu är oblockad? Kan då förklara att den är något bredare än man ser på bilden. där den hänger över gungstolen som Storasystern med familj tyckte var en lämplig present när jag fyllde (45) år senast, och så är den dubbelt så lång. Filten är virkad i ett ganska tjockt bomullsgarn med en 5,5 mm:s virknål . Och så väger den ungefär 300 kg. Det är därför den här otroligt vackra skapelsen ännu inte nått sin fulla potential. Om man säger så, alltså.

Men jag stannar fortfarande till och tittar på den flera gånger varje dag trots att den funnits hos oss i ett par månader nu. Det är nog den vackraste filt jag sett.






Något helt annat: Dottern är i Gambia. Hon är nog den som pratar mest i familjen så här är ganska tyst nu. Saknar henne. Väldigt, väldigt mycket. På fredag kommer hon hem igen. Vilken tur!