Konststycket

Jag är så käääär!

Hur det nu kan vara möjligt? Föremålet för mina ömma känslor är nämligen alpackagarnet. Det är bara så ljuvligt att sticka med. Har letat upp ett mönster på en sjal som är mer lite avancerat än något jag stickat förut (alltså inte särskilt svårt för alla mina bloggande "idoler") men det är ett stort steg för mig. Och jag stickar med stor koncentration och glädje.

Faktiskt hade jag kommit en bit på väg när jag tyckte att kanten inte blivit som jag ville (hade improviserat lite för jag trodde jag visste bättre än mönstret) men det drog jag upp igen. Vilket måste betyda att jag verkligen är seriös i mitt stickande. Något sånt skulle jag aldrig gjort i mina yngre dagar men nu kunde jag bara tänka på hur mycket jag skulle reta mig på kanten senare om jag inte gjorde något åt den nu. Det kan ju i och för sig också betyda att jag lärt mig av bittra erfarenheter.

Nä, nu ska jag återvända till min nya kärlek. Funderar skarpt på att köpa mer garn, hittade en sida där det var lite billigare än affären där jag shoppade sist. Garnet i sig är ju egentligen inte blodigt dyrt men varje sparad krona kan bidra till ett nytt nysta. Åh, jag är rent sjuk i huvudet! Drömmer till och med om garn. Vad säger detta om min personlighet?

Åh, jag måste lära mig hur jag sätter in bilder också... *suckar djupt* ... jag och teknik... *tar mig för pannan*... och på engelska också... *självförtroendet rinner ut genom fötterna*...

-----------------------------------------------
Ett antal timmar senare

Jag är för ynklig, jag vet. Men jag kunde inte hålla rätt på mönsterstickningen. Måste försöka hitta något nytt som inte är olika på varje varv. Då har jag kanske en viss chans att memorera följden.

Fast jag har fått klart första sockan i Regia! Den tredje någonsin. Så lite stolt är jag ändå. Trots allt. Faktiskt. Väl...? ....*funderar*.... Joooo!

Och så vann Damkronorna! De är ju bara för bra. Snacka om att aldrig ge upp. Det ska inte jag heller göra!