Konststycket

Jaha, så var den drömmen över. Fick besked från högskolan i Långtbortistan igår. "Tack för ansökan.... " blablabla. Förvånansvärt nog blev jag faktiskt lite ledsen. Vad jag skulle gjort om jag kommit in vet jag inte, eftersom jag bor i ena änden av landet och skolan finns i den andra, men det är alltid lättare när man själv är den som säger nej tack. Och för en stund kände jag mig riktigt oduglig och fullständigt obegåvad.

Well, now that dream is over. Received a letter from the university in far-far-a-way-town yesterday. "Thanks for your application..." blablabla. Surprisingly I felt a bit sad. What to do if I did got in (?) I don't know, because I live in one end of the country and the school is in the other, but it is always more easy to be the one that says no thank you. And for a little while I felt really useless and completely in lack of talent.

Känslan varade en stor del av natten också och jag vaknade vid flera tillfällen och funderade över vad jag nu ska hitta på. Visst väntar jag besked från en skola till men i ärlighetens namn har jag nog känt att ansökan dit bara varit för "skojs skull". Klart att det finns ett visst hopp i det ändå, det gör det väl alltid när man söker, men samtidigt är jag realist. Hur bra jag än skulle kunna vara som konstnär så är jag ändå 42 år. Och vid denna aktningsvärda ålder är det tydligen ännu svårare att komma in någonstans, på vissa skolor är det värre än på andra.

That feeling lasted most of the night and I woke up severeal times thinking about what to do now. Sure, I'm expecting notice from another university but, to be honest, I've never felt that application was as serious as this first one. Of course there is always a bit of hope in one application but still, I'm kind of a realist too. It doesen't matter how good of an artist I might be, I'm still 42 years old. And in this age worthy to respect it is even harder to be accepted in some art schools than others.

För att då återgå till natten. Som sagt, jag vaknade flera gånger och tankarna malde. Men när jag slutligen somnade ordentligt befann jag mig i en av de värsta mardrömmarna jag haft och plötsligt hamnar allt i sitt rätta perspektiv och det känns det inte så viktigt mer med någon skola.

Back to the night then. As I said, I woke up several times thinking. But when I finally fall asleep I ended up in one of the worst nightmares I've ever had and suddenly everything is back in there real perspectives and it doesn't feel that important with universitys any more.

Men jag tycker fortfarande att jag gjort en skitfin ansökan. Bara synd att jag är för begåvad för institutioner *sa hon med ett leende och blinkade med det högra*. Tur att det finns drömmar kvar.

But I still think I've made a hell of an application. Just too shame that I am too talented for those institutes *she said with a smile twinkling the right*. Fortunatelly there is lots of dreams to go.