Konststycket

Idag är det sex år sedan jag satt nere på vårdcentralen i byn och doktorn frågade "-Hur mår du egentligen". Jag kunde inte svara men tårarna började sakteliga rinna. Sen grät jag i tre veckor i streck. Nej, det gjorde jag väl egentligen inte men det kändes så.

Jag mådde så dåligt, var så sönderstressad och trött att jag i bilen på väg mellan hem och jobb hoppades att någon skulle krocka med mig. Då skulle allting bara stanna upp. Jag ville inte dö, det var inte så, jag ville bara så hemskt gärna få lov att ta det lite lugnt en stund.

Då hade jag dragits med hjärtklappning under ganska lång tid. Den började lite försiktigt när själen inte lyssnade på de andra symptomen och till slut hade jag hysterisk hjärtklappning tjugofyra timmar per dygn. Inte ens när jag började få ont tyckte jag att jag kunde ta mig tid att söka vård. Bokslutet skulle ju bli färdigt först....

Jag tyckte att jag hade blivit så otroligt korkad. Helt ofattbart dum. Jag kunde inte lära nya saker, hade svårt att koncentrera mig, hade noll och intet tålamod, var ofta arg och så fick jag "black outer". Första gången satt jag i bilen och skulle växla upp och jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle göra. Det varade inte så länge men skrämd från vettet blev jag. En annan gång skulle jag köra från punkt A till punkt B. Hade varit där ett antal gånger förut men plötsligt visste jag inte hur jag skulle ta mig dit. Det var helt blankt i huvudet!

Jag var fullständigt övertygad om att jag höll på att bli galen. Och jag var jätterädd. Och så in i döden trött. Så här sex år efter är jag ändå tacksam att det som hände hände. Men det har varit så otroligt mycket jobbigt mellan då och nu och när jag sitter här kan jag inte annat än att känna en viss ledsnad över allt det som varit svårt. Jag får lite känslomässiga "återglimtar". Men en följd av allt är att jag faktiskt bytte väg i livet och det kan jag inte vara annat än glad för. Nu hoppas jag att jag hittat min väg. Min väg med hjärta.

Jag har fått ett bestående men. Jag har blivit "allergisk" mot stress och har nästan inga marginaler att ta av när det kör ihop sig. Hjärtat har återigen börjat, lite försiktigt än så länge, köra sitt eget race. Det skrämmer och jag måste sortera bland mina åtaganden och anlita hjälp där jag kan. Det är inga val jag gör av vare sig ointresse eller lathet. Det är val av livsnödvändighet...