Saker händer när det är meningen att de ska hända. Allting hänger samman. Jag vet ju det. Egentligen! Fast ibland glömmer jag. Och då känner jag ett behov av att kunna påminna mig själv. Både om vad jag ska göra men också om vad jag gjort. Så att livet liksom får ett innehåll och inte bara susar förbi och förblindar mig med sina fartränder.
Jag trivs inte med att vara ar-be-ts-lö-s! Jag trivs inte med att inte veta vilken väg jag ska välja. Att inte kunna bestämma mig. Det är bara jag som kan komma fram till det men det är så jäkla jobbigt att jag försvinner in i dimman. Låter allt annat ta upp plats. Jag gör listor. På roliga saker. Sånt jag vill sticka. Och i vilka garner. Böcker jag vill köpa. Sen, någon gång.
Jag gör också en väldig massa andra listor på sånt som inte alls är kul. Vad jag ska handla nästa tur till Ica. Kalas som ska förberedas. Utrymmen som ska tömmas, saker som ska sorteras. Var sak på sin plats. Ett ynkligt försök att skapa ordning. Och så undrar jag vad det är som gör mig så inihelvete oförmögen att ta beslut? Ser mig omkring på alla välordnade människor. Människor med strukturerade livsplaner och liv i en bestämd riktning. Och jag önskar att jag var lite mer som dem. Ibland.
I går när jag körde hem kom jag att tänka på Fosco och tävlingen hon hade. Jag hade ju den stora turen att vinna andrapriset. (Hon var så gullig att hon satte in ett andra pris när vi bara var tre tävlande. Den tredje var Foscos syster och hon räknades tydligen inte. Måste vara som i alla andra tävlingar där anhöriga inte får delta. Men det visste nog inte Foscos syster!)
I vilket fall som helst. Jag såg ju fram emot det här priset (alla vet väl att jag är löjligt förtjust i presenter!) och ville samtidigt inte att Fosco-flickan skulle tro att jag fått det men inte tackat ännu (fy, så ohyfsat det hade varit!) och därför tänkte jag att jag skulle skriva en liten rad och berätta att det faktiskt inte kommit. Jag kom hem och kollade brevlådan (jag har alltid en viss förhoppning om att det ska finnas något roligare än räkningar och reklam) och, tänk, där låg ett litet, platt kuvert från... tadam tadam tadam... Fosco!
Kolla här vad som fanns i! Och så undrar alla fortfarande vad jag menar med synkronicitet...
... men det blir ju hur tydligt som helst när jag visar mina senaste alster.
Mudden med vita pärlor gjorde jag i lördags och den blå påbörjades i söndags. Jag vet, jag är efter alla andra, men sån är jag. Har aldrig varit särskilt inne. Kalendern då, undrar kanske någon. Jo, så som livet susar förbi och mitt dimmiga tillstånd så behöver jag något att nedteckna min (relativa) verklighet i. Kalendern är full av klocka ord som talar direkt till mig. Precis vad jag behöver. Den stora frågan är nu hur Fosco-raringen kunde veta detta. Det kunde hon inte men som sagt, saker händer när de ska hända!
1 kommentar:
Kram!
Skicka en kommentar