Fick min inbjudan till Ravelry den 22 augusti, igår loggade jag in. Tror ett nytt beroende är på gång...

Got my invitation to Ravelry august 22nd, signed in yesterday. Think a new addiction's coming up...

Kamelen har inte mått så bra på sistone. Den ena krämpan efter den andra har dykt upp. Trött och eländig har han varit. Dyrt blir det också med ständig vård. Men det är väl så att åldern tar ut sin rätt och han har tjänat oss väl under många år. Alltid varit tjänstvillig och beredd på utflykter. Men det här sista tog oss verkligen på sängen, att det blev så allvarligt, så fort. Extra sorgligt känns det eftersom vi köpte honom av min pappa. Och han finns ju inte heller mer.

Så vi fick börja paniksöka efter en ny kamel. Jag menar, har man vant sig vid en egen så är det svårt att vara utan. Fast det gäller ju att hitta exakt rätt. En ny kamel som passar in i just vår famlij. Efter mycket vånda, funderingar och ännu mera vånda föll slutligen valet på "Pegge". Ja, det är arbetsnamnet tills vi hittat på ett bättre. Om vi någonsin gör det. Det känns egentligen inte särskilt viktigt. Och han är lika glad ändå.

Det hemskaste av allt är att trots att jag verkligen ville ha en ny kamel kan jag inte låta bli att tänka "alla dessa pengar - så mycket garn jag kunde köpt". Fast det hade jag ju inte gjort! Men tanken...

Har inte fotat "Pegge" än, det var för mörkt när vi kom hem. Men vill ni se en bild på hur han ser ut på ett ungefär kan ni kolla på hans bror. De är väldigt lika!

The Camel hasn't been very well lately. One ailment after another showed up. Tired and miserable for a while now. Expensive too with constant care. But I guess it's imfirmities of old age and he did serve us well for many years. Always obliging and ready for trips. But this last, it really caught us by surprise, so serious, in no time. It feels extra sad though we bought him from my dad. And he is also gone.

So we had to start search in panic for a new camel. I mean, if you are used to have your own it's hard without. But it is sooo important finding just the right one. A new camel perfect for our family. After lots of agony, pondering and even more agony the choice finally fell on "Pegge". Well, it's the "working name" until we found a better one. If we ever do. It actually doesn't feel very important. And HE is still happy.

Most awful thing off all are despite I really wanted a new camel I can't stop thinking "all theese money - what loads of yarn I could have bought". Yeah, right, like I should have! But the thought...

Hasn't taken "Pegge's" photo yet, it was to dark when we got home. But if you want to see a picture of how he almost looks like you can check his brother out. They look almost the same!

Jag har som tidigare nämnt blivit länkad av Gita. Enligt instruktionen ska jag:

Länka till den som taggat mig.
Berätta sju sanningar om mig, lite mer normala och lite udda saker!
Tagga sju andra i slutet av blogginlägget.
Lägga ett meddelande i bloggen deras och ge dem besked om att de blivit taggade.

Då är det dags för de sju sanningarna då:

1. Jag läser extremt snabbt (när jag mår väl och kan koncentrera mig på läsning).
2. Jag klär mig oftast i svart fast jag älskar färger. Som barn var jag fylld av vördnad de gånger jag öppnade en ny ask med kritor. Det var rent andliga stunder som jag ännu kan uppleva.
3. Jag gav min man en orm i present trots att jag hade ormfobi. Den dog förvisso ett år senare men det var inget som hade med mig att göra.
4. Jag är modigare än jag ibland tror. Fast oftast glömmer jag bort att jag är det!
5. Jag avskyr att få smutsiga fötter och går aldrig barfota ens på sommaren.
6. Jag är otroligt lättrörd. Men å andra sidan har jag också lätt till skratt.
7. Jag har sällan kalla händer men oftast kalla fötter. På riktigt! Det har alltså inget med mod att göra utan bara att fötterna faktiskt känns kalla - inifrån.

Och så skulle jag tagga sju andra. Men eftersom jag verkar vara den enda i världshistorien som inte skrivit sju sanningar tidigare hoppar jag det. Skulle jag, mot förmodan, ha fel får du gärna plocka upp tråden här där jag lämnar den. Skriv i så fall en rad och berätta var jag kan hitta dina sanningar!

Sanning nummer åtta är att jag nu är väldigt trött eftersom timmen är sen och därför får jag återkomma med förklaringar till mina knappar i morgon.

För evigheter sedan (oj, det är ända sen mars) blev jag utmanad av Anna. Nedanstående är vad jag då skrev men av någon anledning blev posten aldrig publicerad. Förmodligen jävlades väl Blogger med mig och jag blev helt lack. Inte första gången det händer! Men med anledning av att Gita också taggat mig drog jag mig till minnes den icke slutförda uppgiften och eftersom jag är av god uppfostran får jag ta "uppdragen" i tur och ordning.


"Så var det dags igen (tack Anna) med sex konstiga saker om mig själv.

Hade det nu varit så att jag fortfarande varit inne på smärttemat (hänvisar till inlägg 070314) kunde jag lagt till punkt nummer sju. Hur smärtsamt är det att få en gaffel i handen? På en skala mellan ett och tio blir det en fyra. Mest besvärande är det faktiskt när jag stickar eftersom stickan i högra handen hamnar precis på såret. Ja, det sitter på utsidan av handen men nej, jag kan inte förklara hur det gick till. Jag var både nykter och vid mina sinnens fulla bruk. Tyvärr!

1. När jag äter mackor börjar jag oftast äta av kanterna först för att sedan äta mig in mot pålägget . Har jag även gurka eller tomat på äter jag tills jag kommit till den sista grönsaksskivan och sen stoppar jag hela den runda smörgåsbiten i munnen.

2. När jag äter middag vill jag gärna få med lite av allting för en optimal smakupplevelse.

3. När jag äter pizza brukar jag skära ut en bit i mitten, där alla fyllningar finns med, som jag sparar till sist. Jakten på den optimala smakupplevelsen här också!

4. Ibland när det inte finns något "gott" hemma låter jag hellre bli att äta, jag vet att det är precis lika dumt som det låter. Men detta har jag aldrig berättat för Mannen för han försöker lära barnen att man måste äta fast det inte är ens favoritmat.

5. Som vuxen har jag lärt mig att äta både matjésill och oliver. Dock inte tillsammans.

6. Jag har alltid tyckt att nyponsoppa ser så himla gott ut men fast jag försökt lära mig tycka om det lyckas det inte. Det känns som det "kryllar sig" i hårfästet i nacken när jag känner smaken."


I morgon återkommer jag till Gitas "tag". Då gäller det sju sanningar... det börjar bli lite besvärligt det här eftersom de andra punkterna också är alldeles jättesanna...

Om du är intresserad av att veta av vilken anledning jag tycker mig förtjäna ovanstående knappar så skriv gärna en liten kommentar.

Det är höst...

It's fall...

... när svärmor, som förtida present till sin son (födelsedag 25 okt), satt nya blommor i lådorna och krukorna vid entréen. Ärligt talat tvivlar jag på att han uppskattar det lika mycket som jag gör. När det är nyplanterat måste jag alltid titta ut på det vackra flera gånger om dagen.

...when Mother in Law, as a early present to her son (birthday oct 25) have put new flowers in containers and pots at the entrance. I honestly doubt he appreciates it as much as I. When newly planted I have to look outside several times a day.

...när vi grundligt firat "Kanelbullens Dag" den 4 oktober.

...when we thoroughlly have celebrated "Cinnamon bun Day", october 4th.

Oavsett årstid stickar jag vidare även om det inte bloggas särskilt mycket om det. Kunde inte begripa varför garnet tog slut tre centimeter innan strumpan var färdig. Inte förrän jag provade, vill säga. Strumpan var ganska rymlig. Det visade sig att jag lagt upp 84 maskor istället för 76. Bara att repa upp och sticka om. Är nu inne en bit på socka nummer två och vidden är betydligt bättre.

No matter what time of year I keep on knitting even if not much blogging about it. Couldn't figure out why I ran out of yarn three centimeters before the sock was finished. Not until I tried it on. The sock was quite spacios. Apperently I had casted on for 84 sts instead of 76. So I frogged and started all over again. Now knitting on sock number two and size is much better.

Det här grå blurret är en "Kimono Shawl" ur boken "Folk Shawls". Har kommit förbi mitten och för varje avslutad mönsterrepetition känner jag att jag kommer närmare målet. Detta är en perfekt stickning att lyssna på talböcker till och näst på tur i den avdelningen är Stieg Larssons andra bok som jag hämtade på bibblan igår. (Jag ÄLSKAR bibblan!) Därför kan jag inte blogga mer nu. Ska gå igång med stryktvätten som talböcker för den delen också är perfekta till. Har man bara en tillräckligt bra bok vill man nästan inte sluta stryka.

This gray blur is a "Kimono Shawl" from the book "Folk Shawls". I'm passed the middle and for every pattern repeat I feel how I'm getting closer to the goal. This is the perfect knit for listening to cd-books and next in that department is a book written by swedish author Stieg Larsson that I got from library yesterday. (I LOVE my library!). This is why I can't blog any more for the moment. Have to take care of a not very large pile of clean clothes. Cd-books are so great for ironing! If one only have a good enough book one almost don't want the pile of clean clothes to end.

Sorry, only in swedish today!

Man skulle kunna tro att jag suttit här hela dagen och fikat på te och kanelbullar dagen till ära men det har jag inte. Detta är en bild på min installation från fotbollsutställningen i fjol. Har tänkt visa den länge men glömt bort det helt enkelt. Eller så.

Miljön, från 60-talet, fick lov att representera mig när jag inte fanns på plats i soffan. Så här skrev jag om installationen:

"Halvtid hemma - här sitter jag och tittar när livet går förbi

Inom fotbollen är reglerna satta, lika över hela världen. Ramarna är lagda för hur spelet får bedrivas och spelområdet klart definerat inom vita linjemarkeringar. Linjer som möjlighet men även begränsning.

För femton år sen började jag sätta upp nya regler för mig själv. Mitt "spelutrymme" krympte för varje år, i samma takt som rädslan växte, och jag kände mig mer och mer som en betraktare av livet i stället för deltagare. Ramarna blev hårda och oflexibla.

Nu, i livets andra halvlek, försöker jag vidga mina gränser, skriva om min egen regelbok. Jag stickar linjemarkeringar som jag kan flytta längre och längre ut allt eftersom modet ökar. Mjuka och följsamma linjer som kan få ny form närhelst jag vill. Jag är trött på att sitta och titta."

Fortfarande kämpar jag med modet eller snarare bristen på det. Och ibland glömmer jag helt enkelt bort kampen för en tid. Det är väl så när orken inte alltid finns. Oftast är jag övertygad om att jag inte ska jobba med konst mer. Men så "snubblar" jag över en bild och då minns jag glädjen, kraften och tillfredsställelsen och längtan börjar väckas igen. Men modet är fortfarande borta...