Konststycket

Sorry, only in swedish today!

Man skulle kunna tro att jag suttit här hela dagen och fikat på te och kanelbullar dagen till ära men det har jag inte. Detta är en bild på min installation från fotbollsutställningen i fjol. Har tänkt visa den länge men glömt bort det helt enkelt. Eller så.

Miljön, från 60-talet, fick lov att representera mig när jag inte fanns på plats i soffan. Så här skrev jag om installationen:

"Halvtid hemma - här sitter jag och tittar när livet går förbi

Inom fotbollen är reglerna satta, lika över hela världen. Ramarna är lagda för hur spelet får bedrivas och spelområdet klart definerat inom vita linjemarkeringar. Linjer som möjlighet men även begränsning.

För femton år sen började jag sätta upp nya regler för mig själv. Mitt "spelutrymme" krympte för varje år, i samma takt som rädslan växte, och jag kände mig mer och mer som en betraktare av livet i stället för deltagare. Ramarna blev hårda och oflexibla.

Nu, i livets andra halvlek, försöker jag vidga mina gränser, skriva om min egen regelbok. Jag stickar linjemarkeringar som jag kan flytta längre och längre ut allt eftersom modet ökar. Mjuka och följsamma linjer som kan få ny form närhelst jag vill. Jag är trött på att sitta och titta."

Fortfarande kämpar jag med modet eller snarare bristen på det. Och ibland glömmer jag helt enkelt bort kampen för en tid. Det är väl så när orken inte alltid finns. Oftast är jag övertygad om att jag inte ska jobba med konst mer. Men så "snubblar" jag över en bild och då minns jag glädjen, kraften och tillfredsställelsen och längtan börjar väckas igen. Men modet är fortfarande borta...