Konststycket

Överväger att lägga ner bloggen eftersom det är så sällan jag uppdaterar. Stickar vidare gör jag, läser andra bloggar gör jag också, det händer till och med att jag skriver en kommentar någon enstaka gång.

Förmodligen hade det fortfarande varit fullständigt tyst om det inte varit för utgången av valet. Nu är jag arg. Riktigt arg! Att själviskheten och egennyttan har grott och vuxit sig stark i detta land, jo, det visste jag ju redan. Viktigare att sko sig själv än att tänka på sin nästa. Redan det har gjort mig halvt vansinnig ibland. Men att ett parti som så klart och tydligt gör åtskillnad på folk och folk - bara precis på grund av deras hudfärg, härkomst eller religion - då kan i varje fall inte jag hålla tyst!

Men just nu är jag så förbannad att jag inte ens kan uttrycka mig! Exakt vad jag vill ha sagt vet jag inte riktigt, jag som hade hoppats på ett fullständigt maktskifte måste nu också ta ställning mot en mångfald av företeelser jag inte vill veta av. Jag vet bara hur jag skulle vilja ha det. Att jag vill leva i ett land där vi har råd att ta hand om varandra, där de som vill men inte kan också ska ha en bra tillvaro. Jag vill bo i ett land där invånarna öppet och vänligt möter nya intryck utan att snegla över axeln och se misstänkligheter över allt. Jag vill bo i ett land som fortsätter att utvecklas, där människor får lov att växa och ha ett gott liv oavsett...

Kom ihåg, att tiga är, nu mer än någonsin, att samtycka. Jag bara hoppas att jag alltid ska ha modet att stå upp för min tro.