Konststycket

Troll

Var inne på Monicas blogg och såg hennes nyinköpta Micki-troll. Genast kom jag att tänka på sonen som nyfödd och lovade Monica en bild. Det blir två. Inte så bra kvalitet, är jag rädd, eftersom jag fotograferat av vanliga foton.


Här är den lille raringen runt en vecka gammal och sover så sött på pappas arm. Till sommaren fyller han elva år. Det är sanslöst vad tiden går fort.





Skrev till Monica att sonen inte hade trollnäsan men det vete katten... man skulle kunnat tro att han är en bortbyting om han inte varit så lik både pappa och storebror i kroppsbyggnaden.




En bild på dottern också vid samma tid. Mammas lilla stumpa som 4,5 år ung plötsligt blir en stor tjej i jämförelse med lillebror. Idag en typisk 15-åring som sannerligen kan vara precis lika ljuvlig som prövande.

Trots sina olikheter har de något gemensamt, de är precis lika fantastiska, mina älskade ungar!



Sen är jag "bonusmamma" till två äldre barn också, en flicka (okej, kvinna numera), 24 år, och en pojke (jaja, man då) på 21 år. In i deras liv kom jag när de var sex respektive tre år. Det är väldigt längesen men märkligt nog känns det inte fullt lika avlägset.... och jag håller ju mig så ung - inte!

Rapport från stickfronten:

Den där jäkla sjalen! Ja, ursäkta språket, men fyra gånger har jag nu försökt. Det är så klart inte sjalens fel men... frustration!!! Mönstret, liten sjal i påfågelsmönster, är från Lena Blidells bok "Sköna sjalar".

Eftersom jag inte har något Kid Seta garn (supermjuk kidmohair med silke) ville jag försöka sticka av mitt gröna Alpacka. I stället för stickor 6 blev det stickor 3,5 och så maskade jag upp med 36 m extra för att försöka bibehålla bredden. Jag har "mattefobi" och sitter aldrig och räknar med masktäthet och sånt klydd (har däremot stickat min första provlapp inför babystickningen nedan) men det är den nivån jag ligger på.

Trots att mönstret bara sträcker sig över 18 - 24 m (beroende på hur man räknar och det var ju inte min starka sida) som upprepas flera gånger har jag otroligt svårt att bibehålla den koncentrationen som behövs. Men jag kämpade på i mitt anletes svett och när jag stickat ca 10 cm jämförde jag med bilden. Min stickning såg inte alls lika luftig och fin ut som den skulle gjort. Jag stickar normalt ganska hårt också och stickor 3,5 är ju 3,5. Så jag gjorde en groda, "ripit, ripit, ripit".

Nästa försök: Stickor fem, vid ca 10 cm har jag plötsligt för många maskor och resultatet ser ändå inte ut som jag vill. Fortfarande för kompakt. Grodan igen!

Tredje gången: Av någon outgrundlig anledning går jag ner i stickstorlek. Kan bara förklaras med en tillfällig black out. Nu räknar jag maskorna varje varv. Koncentrationen sviktar så pass att jag helt kommer bort mig... gissa var.... vid ca 10 cm!!! Och jag har plötsligt en maska för mycket. Rip, rip!

Fjärde gången: Börjar fundera på om min envishet inte gränsar till dumhet men jag lägger ändå upp nya maskor (minskat till 78 st nu). Stickor fem - igen - och försöker sticka betydligt lösare. Det blir lätt och luftigt. Lite för lätt och luftigt kanske? Och så var det det där med koncentration.... *suckar djupt*... ännu en maska för mycket vid.... 10 cm. Det har gått troll i det här! (Var är sonen?)

Nu sitter jag här och överväger med stort allvar om jag ska på det igen. Eller nöja mig med att dra upp sista varvet för maskantalet stämde ju trots allt varvet innan. Eller borde jag ta och skaffa mig ett nysta av det där Kid Seta-garnet? Varför inte gå och dunka huvudet i väggen och se om envisheten går över. Fast det är kanske ingen bra idé. Min envishet måste väl ändå betyda att jag innerst inne tror att jag kan klara av det. Och det är ju positivt. Att tro. På sin egen förmåga. Jag nöjer mig nog ändå med första varvet, sen får jag se hur det går.... dramat fortsätter....!

Monica undrade över mönstret till broschen. Den är väldigt lätt att göra men att skriva ett mönster så att folk begriper är betydligt svårare. Får återkomma när jag skrivit ner det.

Ha det gott!