Konststycket

Svensk version längre ner.

For me Sock Madness is over. The same time I casted on for the first pair of socks saturday my heart started to pound franticly. It's a very known sign telling me not to stress. I tried to ignore it but yesterday at noon I couldn't continue doing so. As many of you already know I'm "allergic" to stress since some years back. It shows every time I'm trying to perform during a specific time limit. And I keep forget it. It doesn't matter how fun I think things are I get stressed out any way.

So when I yesterday felt my heart still were jumping around in my chest I had to consider whether to continue or not. And not it is. When knitting starts to feel more like have-to-do than loves-to-do I have to take the warning signals serious. Knitting has become like meditation to me and I want it still to be.

I intend to continue knit every pattern in Sock Madness though I don't participate in the competition. First of all I'm going to frog my Mad Cows. Casted on way to many extra stitches convinced my legs was really that fat. Surprisingly enough they were not. I love the colour combination and think the pattern is great. First time ever with short row heels and, well, they didn't come out very pretty so that's another reason to frog.

Think I will enjoy Sock Madness much more now when I have taken this decision. To all of you who still are going strong I wish the best of luck!


Sock Madness är över för mig. Samtidigt som jag la upp maskorna till första paret strumpor i lördags började mitt hjärta slå frenetisk. Det är ett välkänt tecken för mig på att jag inte ska stressa. Försökte ignorera det men igår vid middagstid kunde jag inte fortsätta göra det. Som många av er redan vet är jag "allergisk" mot stress sedan några år tillbaka. Det dyker upp varje gång jag försöker prestera något inom en bestämd tidsram. Och jag glömmer fortfarande bort det. Det kvittar hur roligt jag tycker att saker är, jag blir mega-stressad ändå.

Så när jag igår kände att mig hjärta fortfarande studsade runt i bröstet var jag tvungen att överväga om jag skulle fortsätta eller inte. Det blev inte. När stickning börjar kännas mer som måste-göra än älskar-att-göra måste jag ta varningssignalerna på allvar. Stickning har blivit min form av meditation och jag vill att det ska fortsätta så.

Jag tänker fortsätta att sticka varje mönster i Sock Madness trots att jag inte deltar i tävlingen. Först av allt ska jag repa upp min Mad Cows. La upp alldeles för många extra maskor i övertygelsen om att mina ben verkligen var så tjocka. Förvånansvärt nog var de inte det. Jag älskar färgkombinationen och tycker att mönstret är kanon. Första gången någonsin jag gjort short row hälar (vad heter det på svenska?) och de blev inte särskilt fagra så det är ännu en anledning till att frogga.

Jag tror att jag kommer att uppskatta Sock Madness mycket mera nu när jag tagit det här beslutet. Till alla er som fortsätter kämpa på önskar jag lycka till!