Debut på engelska

Det här blir mitt första försök att skriva blogg på engelska. Kanske blir det sista också, vem vet? Mitt ordförråd är ganska rostigt efter åratal utan att jag använt språket men jag hoppas att de som inte förstår lämnar en kommentar så jag kan återkomma till dem. Tror egentligen inte att särskilt många blir grymt störda över att språket haltar och blir de det är det väldigt enkelt avhjälpt.

My début in English

This is my very first attempt writing my blogg in English. Maybe it will be the last one to, who knows? My vocabulary is quite rusty after lots of years not using it but because I'm going to London end of May I have to polish it up. And if you don't understand please leave a comment and I will get back to you.

Var på Landskrona Museum idag och tittade på utställningen "Stickning - ett hantverk att utveckla" av Britt-Marie Christoffersson. Utställningens sista dag i Landskrona är den 2 april. Har du möjlighet, åk dit innan! Jag är alldeles fascinerad och förstår inte hur hon burit sig åt för att sticka alla dessa olika varianter. Fantastiskt kul att se! Och så förstår man ännu mer hur otroligt mycket det finns att lära sig. Skulle vara jättekul om någon i mina trakter höll kurser i stickning. (Har fått ett enormt behov av att lära mig sticka snoddar.) Eller om det ens fanns stick-caféer. För en skåning är 15 mil lång väg att åka och det är vad jag får köra en dag om jag ska till Malmö. Ska kanske ta och googla en runda....

Was at the Museum of Landskrona town today and checked out a knitting exhibit by Britt-Marie Christoffersson. I was amazed and can't figure out how she done to knit all these varieties. Great fun! And so much to learn.... suddenly I've developed a need to know how to knit I-cords...

Nu återstår inte mycket innan min Inka-halsduk äntligen är färdig. Ska sedan återuppta stickningen på babykoftan innan den övergår till att bli ett ufo. Och så måste jag bestämma vad jag ska sticka för sjal av det röda ullgarnet. Vill gärna att den ska bli färdig snabbt men rätstickning är inte särskilt kul mer. I morgon ska jag äntligen blocka min påfågelsjal. Snart blir det nya bilder!

Soon the Inka scarf is finally done. Then I have to get back to the baby cardy before it turns into a ufo. And I have to decide what shawl to knit with the red wool yarn. I would like it to be a speedy knit. Tomorrow I'll finally block the feather and fan shawl. New pics soon!

Ha det bra! Take care!

Willkommen, bien vennue, welcome...

...dida di dadada dida.... happy to se you... åh... den var så bra. Visst, ja... jag tar det från början.

Sammandrag: tisdag = födelsedag. Morgon: väckning, sång, presenter, underbar bukett blandade tulpaner och besked om att vara ombytt på onsdagen när mannen kommer hem från jobb. På dagen: till skolan, ateljésamtal med MA, hem, skriva om vissa stycken om mina verk. Kväll: mumsig middag, dessert, slapp disken. Yes! Jobbade som en gnu för att få ihop det sista på ansökningarna.



Presenterna!

Vilken lycka!



Onsdag: postade ansökningarna. Mera lycka! Skola förmiddan - kul. Hem, lunch, lite sömn. Sonen hem. Mamman försökte lura. Dottern hem. Mamman vill men kan inte lura. Man hem. Går definitivt inte att lura.

Iväg med bilen. Ut på motorvägen. Var så god och välj: Max eller MacDonken. Vá? Max, då! Nära hem. Snopet. Var det inte mer? Joooo! Mätta. Iväg med bilen. Mot Helsingborg. Förvirringsrunda. Parkering. Stadsteatern. "Cabaret"!!!

Hur mycket lycka kan man klara på en dag? Vilken föreställning. De är så himla bra. Har du möjlighet, gå och se den! Fick ståpäls emellanåt. Både för skönsång men även för en ganska ruggig scen. Jag säger bara "stöveltramp", *ryser*. Sonen gillade föreställningen, dottern var självlysande och både mannen och jag ganska tagna av den allvarliga undertonen.


Raringar i rabatterna, snödroppar och hyacinter. Kolla knopparna!



Våren är här på allvar. Rabatterna innehåller nu även blommande krokus och scilla. Mini-påskliljorna står i knopp och på de vanliga påskliljorna är bladen nästan helt uppvuxna. Men mest förvånande av allt, jag hittade ca fem cm höga tulpaner! Det känns tidigt. Sötast för tillfället är den här lilla skönheten. Har fått för mig att hon heter Snöklocka men säker är jag inte. Vänder man blomman och tittar in i den får man se något sällsamt vackert! Jaaa, jag älskar våren!


På stickfronten? Några varv har det blivit på min mistake rib-halsduk. Funderar däremot starkt på att frogga den röda sjalen. Glittertråd är ett jäkla skit till att leva ett eget liv. Och rätstickningen blir inte snygg heller. Jo, det får nog bli en repris på det här....

Ha det bra alla!

Färdig!

I sista skälvande minuterna på min födelsedag har ansökningarna nu blivit färdiga. Skicka dem får jag göra i morgon. Bättre än så här kan jag inte göra. Lite stolt är jag nog för att jag faktiskt vågar försöka.

Fina presenter har jag också fått. Om jag lyckas samla ihop några krafter i morgon kanske ni får se en bild eller två... En sak är säker, jag har det för bra! Vilken familj till att skämma bort mig.

Ha det bra!

Så trött...

Traumatisk lördag: Hade bestämt med MP tidigare så han hade redan öppnat när jag kom till skolan, lite för nervös inför uppgiften. (Nä, jag har inte blivit färdig att ordna nyckel detta läsåret.) Rätt omgående berättade han att den ljusa magentan var slut. Skrivaren stod still. Inte ens den minsta gnutta färg fanns kvar i de kasserade tonerkassetterna, upptäckte vi efter desperata försök. Ringde och störde vaktis i helgvilan. Han kom och låste upp dörren till "affären" och där fanns mängder av färger men inte någon ljus magenta inte. Hade jag varit ensam hade jag brutit ihop big time men det gick ju inte med folk omkring sig.

Hjärnan gick på högvarv för att leta nya möjligheter. Och plötsligt framstår de där människorna som man tycker så mycket om som än mer fantastiska. Trots pågående kalasförberedelser stannar de upp och hjälper, stöttar och peppar. Man är sannerligen lyckligt lottad med sådana vänner. Så allt verkar lösa sig, sakta men säkert. Fotona blir klara i morgon och de sista texterna är skrivna. Nu väntar jag bara på intyget från skolan sen kan jag posta allt på tisdag. Och när jag har gjort det ska jag fira födelsedag och ömsint vårda mina trasiga nerver.

Sommartid idag. Då var det ju lämpligt att det kom lite mer snö igen. Men det blev inte så mycket av den, turligt nog. Våren har faktiskt annars börjat ta sig och i några dagar nu har jag tänkt att jag skulle ta en bild på snödropparna i rabatten och även på grannens vintergäck. När ansökningshysterin har lagt sig ska jag verkligen bli färdig till det också. Sen ska jag ta en lång promenad, rensa pappersdammet ur lungorna och spana efter fler vårteckan. Vår bästa tid är nu - i varje fall min - innan sommarhettan infinner sig. Jag älskar våren!

Det har blivit ganska uselt med stickningen nu ett tag. Börjar undra om jag är ensam om att få garn- och stickningsabstinens? Drömmer om att sticka och längtar efter ulldoft. Får nog gå och sniffa lite i min stash för att dämpa det värsta suget.

Ha det bra!

"Kvinna på gränsen till nervsammanbrott"

Nej, det är ingen ny film av Pedro Almodovar utan bara mitt eget, personliga drama. Ansökningsarbetet går framåt och ibland blir nervanspänningen så stor att jag bara måste få bryta ihop en liten stund. Större dramatik får vänta tills onsdag i nästa vecka när ansökningarna ska vara en god bit på väg till högskolorna.

Pendlar mellan hopp och förtvivlan. I början när jag bestämt mig för upplägget tyckte jag att det bara var så bra men nu är den övertygelsen puts väck. Måste sansa mig emellanåt och tänka på att det blir snyggt. Jäkligt snyggt! Tror jag.... *ångestanfall*

Funkar nu bara tekniken, utan några överraskningar eller nyheter, i morgon när jag ska skriva ut mina foton i skolan så kan jag återfå en någorlunda normal puls. Sen är det värsta gjort. Har lite mer text att skriva men det bekymrar mig inte ett dugg. "Det kanske det borde göra", säger hon med hornen som sitter på vänstra axeln. Men hon får sig en släng och blir tystad med ens. Det är möjligt att jag har problem med alla andra språk men svenskan, den är min!

Man kan väl få lov att ändra sig - igen

Jag ska söka.... snälla, inga kommentarer om velighet för det mal fullt tillräckligt i mitt eget huvud om det. Oavsett hur det kommer att gå är detta något jag tydligen måste ta mig igenom. Hon säger det, mitt bättre jag (inte samma som tjattrar på om veligheten). Eller som sonen så klokt uttryckte det när känslorna stormade härom kvällen. "Mamma, jag har hittat på ett nytt talesätt. Om man inte försöker vet man aldrig hur det går." Och dottern är inte sen att instämma "Där hör du!"

Med den uppbackningen, förutom mannens mässande i bakgrunden "Pengar löser sig, pengar löser sig...." kan jag inte göra annat än att ge mig på arbetsproverna igen.

Så nu, tillbaks till ansökan!

Ha det bra!

Färdig!

Påfågelsjalen blev klar igår. Nu ska den bara tvättas och blockas och sen kan ni få se slutresultatet. När det blir vet jag däremot inte men det kommer.

Sitter här och är mäkta stolt över mig själv och tycker att jag förtjänar en riktigt stor tapperhetsmedalj. Inte för att det krävts stort mod i kampen med undanglidande maskor utan för att jag kämpat på så tappert med sjalen trots stora svårigheter med koncentrationen. Och hur många gånger jag räknat till 96 (= antalet maskor) har jag ingen aning om! Men det har varit ett otal och det har varit värt det!

I brist på medalj belönar jag mig i stället med en bild jag tog förra sommaren och längtar samtidigt till den kommande.

Ha det bra!

Annelie Gedda©

Up to date

Lovade lite bilder häromdagen men har inte haft tid förrän idag. Kan konstatera att min fina kamera inte riktigt kan hantera färger så att de ser verklighetsnära ut men jag har trixat så gott jag kunnat för att få dem lite närmre sanningen.



Garnstudios Carisma, 100 % ull, superwash-behandlad (perfekt för den som inte gillar handtvätt) och glittertråd, också från Garnstudio. Från vänster, färg nr 16, 21 och 44. Jo, det är två olika nyanser rött. Sätter man ihop dem med glittertråden och stickar rätstickning på rundsticka nr 10 kan det bli så här:



Det är mycket snyggar i verkligheten! Det blir en fantastisk röd färg som är lite "levande" och glittertråden förstärker det intrycket ytterligare. Den blivande sjalen ska bli en present till kära väninnan vars favoritfärg är just rött. Vad den gröna Carisman ska bli till vet jag ännu inte men det är ju så mysigt att gå och känna, klämma och lukta på sin garnsamling.... tycker jag.


Fast jag donat med färgen på denna bilden blir den inte riktigt rättvisande men ändå lite mer lik än förra bilden på påfågelsjalen. Den är väl runt metern lång nu men som ni ser har jag fortfarande en del garn kvar.

Och till sist en lite häftigare färgkombination! Den är så fel och galen men jag gillar den stenhårt. Två färgställningar Inka stickad i "mistake rib" (vad det kan heta på svenska har jag ingen aning om) på stickor nr 9. Undan går det!



Funderar på om jag ska börja skriva lite på engelska också. Kan man göra det utan att bli portad från "Blogger" fast man inte är 100% säker på språket?

Det var allt för idag. Ha det gott alla!

Drömmarna finns kvar...

...men jag struntar i skolan. Efter mycket vånda och stor beslutsångest har jag nu äntligen bestämt mig definitivt. Jag skippar högskolan! Ska istället satsa krafterna på att få ihop en grymt snygg portfolio så jag kan söka utställningar. Jag är ju bra - så det måste gå! (Den mentala dagsformen är något utöver det vanliga eftersom jag kan uttrycka mig så här.) Trots att jag gör mycket "osäljbar" konst (installationer) måste det finnas plats för det också.

Vilken lättnad, att äntligen ha bestämt sig. Jag ska lita mer på mig själv och det jag känner hädanefter. Det brukar vara rätt. Magkänsla är nyckelordet!

Trots mycket jobb med retuschering av foton - numera till portfolion alltså - har jag varit tvungen att ta pauser för att inte helt göra slut på högerhanden. Det har ju gått ganska lång tid sen opererationen, den 28/12, men jag är fortfarande inte helt smärtfri. Så klart det blir värre när jag håller på och klickar med musen 10.000 gånger per dag. Hade jag låtit handen vila så länge som jag skulle ha gjort hade den säkert varit helt bra nu. Men det är rysligt svårt att låta bli när lusten att skapa är så stor. Därför har jag pausat från fotona med lite stickning, som förmodligen inte varit helt nyttigt det heller, men det innebär att saker hänt på den fronten också.

Påfågelsjalen är inne på sitt tredje nysta. Får se om jag kan få till någon bild i morgon. För att försöka fördriva vintern har jag även börjat på en halsduk i Inka-garn. Jag älskar färgkombinationen men kvaliteten är jag inte helt glad för. Skulle gärna prova något av Noro-garnerna men jag vill känna på det innan köp och i min trakt har jag inte hittat någon affär än som har det. Men, men, halsduken får jag säkert användning för - det är lovat mer snö i kväll.

Och så har jag gått med i Sticka. Kul, kul! Fick lösenord till hemsidan idag så jag har skumläst medlemsbladen. I ett av dem är skrivet ett ohyggligt roligt kåseri av en man till en stickoholist, tror jag han kallade henne. Mycket spännande och matnyttig läsning finns och många lärdomar att suga i sig. Lycka kan ha de mest olika former!

40 cm påfågelsjal

Så ser läget ut för närvarande. Det går inte överdrivet snabbt men snart är första nystanet slut. Blir bara stickat litegrann kvällstid numera och mindre lär det bli, är jag rädd. Ska nämligen försöka få iväg ansökningar till två olika högskolor och de ska vara inne den sista mars. Svettigt värre! Det är ju så otroligt mycket nerv inblandat också i en sådan process och egentligen "borde" min ålder räkna ut mig direkt men "a woman's gotta do what a woman's gotta do". För visst måste man följa sina drömmar... det är man skyldig sig själv... och sina barn.

Vad det handlar om? Konst, så klart! Finns det något annat? Wish me luck, folks.

Nästan som innan

Det gick betydligt fortare att fixa till sidan än jag trodde så att den blev läslig igen. Denna gången visste jag vad jag skulle göra och framförallt hur. Allt har inte blivit som jag vill och vissa saker får nog bli som de blev även om det sticker i ögonen på en perfektionist. Men det får jag väl tåla.

Det går framåt med lilla sjalen i påfågelsmönster. Inte så fort men dock. Den observante ser att det blev varianten på stickor 3,5. Den såg trots allt bäst ut. I förvirringen med alla froggarna hade jag inte skickat denna till de sälla jakt- markerna. Kom förbi de förhatliga 10 cm för en tid sedan så det verkar som om det faktiskt ska bli en "liten sjal i påfågelsmönster".

Någon som ser vad det här är? Äntligen har jag varit tillbaks i skolan och fått hämta hem min strumpstickning i brons. Mycket arbete återstår innan skulpturen ser ut som jag vill men nog kan man väl ändå ana vad den föreställer?

För den som undrar kan jag berätta att detta verkligen varit en livs "levande" stickning. På bambustickor nr 4 och i ett marinblått akrylgarn. Det brinner bra och kvar i det som varit en kletig blandning av tennisgrus och gips är, efter bränningen, bara ett tomrum i en hård och tung form. Det är i det hålrummet flytande, hett brons sen hamnar.

Vad är det som har hänt?

Skulle fixa till lite mer på "Template"-sidan. Och ingenting är sig likt. Det finns nästan ingenting kvar. Alla mina länkar är borta. Så även de svenska rubrikerna. När jag klickar på "preview" får jag upp en klump html-kod.

Troll

Var inne på Monicas blogg och såg hennes nyinköpta Micki-troll. Genast kom jag att tänka på sonen som nyfödd och lovade Monica en bild. Det blir två. Inte så bra kvalitet, är jag rädd, eftersom jag fotograferat av vanliga foton.


Här är den lille raringen runt en vecka gammal och sover så sött på pappas arm. Till sommaren fyller han elva år. Det är sanslöst vad tiden går fort.





Skrev till Monica att sonen inte hade trollnäsan men det vete katten... man skulle kunnat tro att han är en bortbyting om han inte varit så lik både pappa och storebror i kroppsbyggnaden.




En bild på dottern också vid samma tid. Mammas lilla stumpa som 4,5 år ung plötsligt blir en stor tjej i jämförelse med lillebror. Idag en typisk 15-åring som sannerligen kan vara precis lika ljuvlig som prövande.

Trots sina olikheter har de något gemensamt, de är precis lika fantastiska, mina älskade ungar!



Sen är jag "bonusmamma" till två äldre barn också, en flicka (okej, kvinna numera), 24 år, och en pojke (jaja, man då) på 21 år. In i deras liv kom jag när de var sex respektive tre år. Det är väldigt längesen men märkligt nog känns det inte fullt lika avlägset.... och jag håller ju mig så ung - inte!

Rapport från stickfronten:

Den där jäkla sjalen! Ja, ursäkta språket, men fyra gånger har jag nu försökt. Det är så klart inte sjalens fel men... frustration!!! Mönstret, liten sjal i påfågelsmönster, är från Lena Blidells bok "Sköna sjalar".

Eftersom jag inte har något Kid Seta garn (supermjuk kidmohair med silke) ville jag försöka sticka av mitt gröna Alpacka. I stället för stickor 6 blev det stickor 3,5 och så maskade jag upp med 36 m extra för att försöka bibehålla bredden. Jag har "mattefobi" och sitter aldrig och räknar med masktäthet och sånt klydd (har däremot stickat min första provlapp inför babystickningen nedan) men det är den nivån jag ligger på.

Trots att mönstret bara sträcker sig över 18 - 24 m (beroende på hur man räknar och det var ju inte min starka sida) som upprepas flera gånger har jag otroligt svårt att bibehålla den koncentrationen som behövs. Men jag kämpade på i mitt anletes svett och när jag stickat ca 10 cm jämförde jag med bilden. Min stickning såg inte alls lika luftig och fin ut som den skulle gjort. Jag stickar normalt ganska hårt också och stickor 3,5 är ju 3,5. Så jag gjorde en groda, "ripit, ripit, ripit".

Nästa försök: Stickor fem, vid ca 10 cm har jag plötsligt för många maskor och resultatet ser ändå inte ut som jag vill. Fortfarande för kompakt. Grodan igen!

Tredje gången: Av någon outgrundlig anledning går jag ner i stickstorlek. Kan bara förklaras med en tillfällig black out. Nu räknar jag maskorna varje varv. Koncentrationen sviktar så pass att jag helt kommer bort mig... gissa var.... vid ca 10 cm!!! Och jag har plötsligt en maska för mycket. Rip, rip!

Fjärde gången: Börjar fundera på om min envishet inte gränsar till dumhet men jag lägger ändå upp nya maskor (minskat till 78 st nu). Stickor fem - igen - och försöker sticka betydligt lösare. Det blir lätt och luftigt. Lite för lätt och luftigt kanske? Och så var det det där med koncentration.... *suckar djupt*... ännu en maska för mycket vid.... 10 cm. Det har gått troll i det här! (Var är sonen?)

Nu sitter jag här och överväger med stort allvar om jag ska på det igen. Eller nöja mig med att dra upp sista varvet för maskantalet stämde ju trots allt varvet innan. Eller borde jag ta och skaffa mig ett nysta av det där Kid Seta-garnet? Varför inte gå och dunka huvudet i väggen och se om envisheten går över. Fast det är kanske ingen bra idé. Min envishet måste väl ändå betyda att jag innerst inne tror att jag kan klara av det. Och det är ju positivt. Att tro. På sin egen förmåga. Jag nöjer mig nog ändå med första varvet, sen får jag se hur det går.... dramat fortsätter....!

Monica undrade över mönstret till broschen. Den är väldigt lätt att göra men att skriva ett mönster så att folk begriper är betydligt svårare. Får återkomma när jag skrivit ner det.

Ha det gott!

Fy på mig! Eller?

Det finns ett "fenomen" som får hornen i min panna att lättare växa ut än något annat. Med risk att bli påhoppad av en hel yrkeskår säger jag "Telefonförsäljare göre sig icke besvär". I varje fall inte i min telefon.

Jag försöker låta bli att tänka på att det är människor som ska tjäna sitt levebröd och jag känner mig "skyldig" över att jag inte vill/orkar/har tid-lust-intresse av vad de än har att säga.

Innan "Den stora utbrändheten" försökte jag vänligt men bestämt (bortsett från de gånger jag lät mig övertalas till att beställa något jag absolut inte behövde) avsluta samtalet så fort som möjligt. Men någonstans under rehabiliterinskursen skulle vi börja träna att säga nej! Nä, inte det vanliga, lite försiktiga "nej:et" utan ett rungande högt "NEJ!!!" i fetstil med versaler och utropstecken.

Jag började med telefonförsäljare eftersom jag börjat bli rejält trött på att bli störd i tid och otid i mitt eget hem. Var någonstans skulle jag få lugn och ro om inte där? För att inte tala om det jobbiga med att man plötsligt skulle ta beslut om t ex försäkringar, telefonoperatörer och eldistributörer. Därför tog jag det "drastiska" steget (vadå fegvarianten?) att registrera vårt telefonnummer hos Nix-Telefon. Måste ju erkänna att det kändes lättare att göra så än att personligen säga ifrån att jag inte ville prata med vem det nu månde vara som försökte kränga något till vår familj. Nöjd och belåten med min initiativförmåga (som annars inte var särskild hög vid den här tiden) lutade jag mig tillbaka och tillät mig njuta av lugnet. Ha, ha, ha! *vansinnesskratt*

Om jag fattat rätt, vilket jag inte hade gjort när jag gjorde registreringen (eller så var det bara så att den informationen inte heller ville fastna), så har marketingföretag en månad på sig att ytterligare telefonterrorisera alla som är nyregistrerade hos Nix. (Bara så att ni vet, om ni nu skulle ta samma beslut. Det är alltid bra att vara mentalt förberedd på vad som komma skall.) Det blev ett ringande utan dess like. I och för sig bra för nu fick jag ju verkligen träna på att säga "NEJ!!!".

Det märkligaste var att det var väldigt svårt att göra sig hörd. Jag tror att jag provat de flesta varianter. Alla med olika resultat. Jag testade med "Tack, jag är inte intresserad" direkt efter försäljarens presentation. Det fick den något häpna reaktionen "Men du vet ju inte vad jag säljer!". Själv kontrade jag med "NEJ!!! Men allt jag vill ha går jag ut och köper." Okej, det var en nödlögn eller kanske mer ett önsketänkande men är man desperat så är man. Slutresultatet var trots allt att samtalet faktiskt tog slut (fast jag hörde ett buttert muttrande när jag la på luren).

Någon gång har jag erbjudits att spara pengar. Om jag bara blev kund hos just dem. "Inte intresserad", har jag svarat. "Men du sparar ju pengar!" kan det höras i andra änden. Kan man svara annat än "Behövs inte, jag har så mycket att jag inte vet var jag ska göra av dem"? Ja, nu skäms jag nästan, för det var ännu en nödlögn. Men man måste väl få freda sig?

Ja, varianterna har varit många, sanslöst många. Och så den senaste händelsen som åter fick mig att utan varmare känslor tänka på denna yrkeskategori. Nämligen dagens telefonpåringning (det var en tämligen enveten försäljare). Han ville också att jag skulle spara pengar. På telefonin. "Nä, vi ringer inte så mycket. Vi har telefonfobi!". Det lät inte som om han trodde mig. Kan undra varför?

Apropå det, vill ni se mitt senaste verk?

Ett "mobilfodral"!
Regia, ca 10 g, eget "mönster", strumpstickor 2,5. Delade upp kvarvarande maskor på två stickor och försökte få ihop botten enligt beskrivningen här men jag får nog öva lite till. Avmaskade i stället stickorna samtidigt och det blev hyfsat bra, tycker jag.


På snöfronten intet nytt. Eller, jo, lite - mer! Det har snöat i ytterligare två dagar sedan förra bloggandet. *Suckar djupt och forsätter tråna efter våren*

Ha det bäst!

Javisst ja, ibland kan man mer än man tror. Jag kan visst göra vridna maskor, jag hade bara ingen aning om det. Har tidigare bara hört uttrycket "två räta maskor i bakre maskbågen". Som det kan bli!

Jag vill ha vååååår!

Det kunde gott få räcka nu. Så här såg det ut på trappan i morse. Inte precis vad man man längtar mest efter.

Jag bor ju i SKÅNE! Det ska inte vara mer snö nu!




Stackars snödroppar! Nu står de raringarna och hukar sig i kylan.






Och så får jag inte rätt på påfågelsmönstret. Det låter hur lätt som helst men jag vet inte hur man stickar "2 vridna maskor rätt tillsammans".